Jag tänker tillbaka på tiden innan allt bröt ut. Innan min familj gick i bitar och innan någon visste om mina tankar och problem. Då ingen visste om att jag var fast i en ätstörning som fanns hos mig dag som natt. Då ingen visste att jag skar mig när ångesten blev för stor. Då ingen visste om att jag mådde dåligt. 

 

Jag blir ledsen när jag tänker på all skada jag orsakat min familj. Med ätstörningen, med självskadandet, med depressionen och med alla problem jag har orsakat i vår familj. Det känns hemskt att vara orsaken till vad min familj fått stå ut med. Det spelar ingen roll att jag är frisk nu, det förflutna finns alltid kvar. Det som förändrade allt.

För fyra år sedan fick min familj reda på att jag mådde dåligt och då hade jag burit på den själv i lika många år minst. 

 

För fyra år sen blev det kaos i min familj, och jag märker att det har satt så djupa spår och jag blir så jävla ledsen över det. Det har hänt så mycket sedan dess och jag blir så ledsen när jag påminns om sommaren efter nian. Ingen visste om hur jag mådde och vad som försigick både inom mig och utan på mig. Jag visste inte själv vad sjukhus, sond och tvångsvård innebar. Jag visste inte hur mycket värre allt skulle bli än vad det redan var. 

 

Jag saknar den tiden, även om jag var väldigt sjuk då och mådde väldigt dåligt så saknar jag att inte ha den erfarenheten jag har nu. Jag saknar att inte veta hur det är att bo på sjukhus. Jag saknar att inte veta vad LPT är. Jag saknar att inte veta hur det är att ligga i bältesäng. Jag saknar att inte veta vad ett destruktivt innebar. Jag saknar att inte veta så mycket om den destruktiva sjukhusvärlden. 

 

Innan jag blev inlagd på scä hade jag ingen erfarenhet av allt det sjuka. Jag hade bara mina egna sjuka tankar.Mitt eget svältande och självskadande.  Min egen anorexi. Jag visste inte vilket helvete sjukhusvärlden skulle bli.