Jag börjar känna en ångest inför sommaren. En skam för att visa mina armar bland folk. De som har vita streck. Jag är också väl medveten om att de kommer synas lättare när jag blir solbränd. Det känns inte okej, inte alls. Jag gymmar ju i linne men jag har aldrig tänkt på det på samma sätt då, idag påmindes jag verkligen av det då det syntes så tydligt på en bild jag tog. 

 

 

Idag är en sån dag då jag inte kan känna någon stolthet över kriget jag vunnit - idag ser jag bara skadorna efter det. 

 

Jag skäms så jävla mycket över mig själv och över det jag gjorde mot mig själv. Dumma dumma femtonåriga jag som startade detta jävla krig. Och varje dag får jag påminnas av det för sanningen är att det är inristat för livet. 

 

Men jag vet också att utan mina ärr så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Det är en livserfarenhet. Det är en styrka. Det är något som har kommit att bli en del av mig. Och det är något jag måste acceptera. Vissa dagar är svårare än andra. Men jag vet också att jag aldrig tänker gå tillbaka till den tjejen igen. Den tjejen som jag var i sex år, tjejen med rakblad och blodiga armar. Aldrig igen! 

 

Om det nu är någon som läser och själv är inne i ett självskadebeteende eller har skadat sig för första gången. Snälla jag ber er, sluta. Det är inte värt det. Jag vet det nu.