Just nu
Lite gott innan träning bestående av vaniljyoghurt, pauluns granola & banan.
Hej! Jag har en kompis som har drabbats av anorexia och jag vet inte hur jag ska vara mot henne längre. Även när vi som vänner visste om det så fortsatte vi det mesta som vanligt. Efter ett tag märkte vi hur hon reagerade på allt. Hon klagade över min tallriksmodell när jag åt, om jag sa högt i matsalen "Hmm, ska jag ta mer mat?" kom hon direkt med svar som "Ja! Ät! Ät! Det är verkligen jättejobbigt. Jag känner att jag måste behärska vad jag säger för att hon inte ska ta illa upp. Mina kompisar känner likadant och det är jobbigt. Jag tränar friidrott varje dag för att jag älskar friidrott och vill öka min prestation men hon försöker få oss att "sluta". Hon berättar att man inte ska träna så mkt som jag gör. Men jag tränar inte för att gå ner i vikt, utan för att öka prestationerna. Det är stor skillnad. Hon har många gånger börjat gråta helt plötsligt och man vet att det är ens eget fel. Speciellt när vi har hemkunskap elr av annan anledning äter ngt onyttigt i skolan. Jag tycker detta är jättejobbigt att vi hela tiden begränsar oss och försöker tänka på vad vi säger hela tiden. T.ex. så skulle jag aldrig någonsin kunna säga "ikväll ska jag bara tjocka mig och äta godis." Jag skulle inte heller kunna säga "Åå den modellen var snygg". Är det rätt att göra så? När du var sjuk, vad hade du velat att folk sa till dig? Det här är verkligen så påträngande att jag inte längre mår bra av det. Jag tänker på det hela tiden. Om en annan kompis, i ett annat sällskap, på andra sidan jorden säger "kolla mina lår, dom ser ju feta ut i dessa byxorna" så tänker jag direkt att så kan jag inte säga. Är det bra?