Ätstörda vänner eller Friska vänner?

(Förprogrammerat inlägg)

 

 

 

 

-

 

Vänner. Bästa vänner. Nära vänner. Vänner. Sjuka vänner. Ätstörda vänner. 

Förstår ni vad jag är ute efter? 

 

Jag vet att många ätstörda hittar andra ätstörda vänner. Antalet blir oftast bara fler och fler och gemenskapen är stark. Och iom att bloggar och ätstörningsbloggar är så stora så hittar man varandra även utanför behandlingar. Så hur är det då? Är det bra eller dåligt att skaffa vänner genom ätstörningen?

 

Under de senaste åren har jag fått många vänner med ätstörningar. För att jag också var ätstörd. Jag fick dem via behandlingar, via bloggen eller på andra sätt via nätet. Det blir en sådan stark gemenskap, för att man delar samma sjukdom. Nästan som en pro ana grupp men mer pro frisk. Just för att man kämpar för ett friskt liv tillsammans. Vilket är ju bra. Men ingen vet vad det friska livet är. det vet bara de som är friska. För när man är sjuk har sjukdomen ett sådant grepp om en. 

 

När jag gick i behandling hade jag många ätstörda vänner. Vilket inte gillades av behandlarna, och jag blev arg på dem för att de inte gillade att jag umgicks med andra ätstörda på fritiden. För vi peppade varandra, och vi hade roligt tillsamamns. Vi hade annat gemensamt än bara ätstörningen. Jag hatade när de sa att jag inte fick umgås med mina vänner. Det jag inte såg då var att jag levde i en bubbla. Jag såg inte att jag hade mer ätstörda vänner än friska och jag tänkte inte på hur det skulle bli om någon blev frisk. 

 

Jag ser inget fel med att vara vän med en annan ätstörd. Och jag gillar inte att kategorisera människor som jag gör nu. Men det finns så mycket skört i en sådan vänskap. Vad händer om den andra blir jättesjuk igen? Du kanske triggas, och du kan aldrig veta när den andra blir dålig igen, mår sämre och plötslig ligger inlagd någonstans. Det blir ingen stadig vänskap. Man måste hela tiden vara på sin vakt. 

 

Det är en stor skillnad att umgås med friska människor och ätstörda människor. För de vet faktiskt vad livet innebär, de kan ta med dig ut i livet som inte en ätstörd vän kan på samma sätt. 

 

I dagens läge har jag typ inga sjuka vänner kvar. Ingen som jag träffar och umgås med. När jag blev frisk från anorexin märkte jag att alla faktiskt var borta. Jag vet inte om det var slumpen, eller om det var jag som drog ifrån mig dem när jag blev friskare. En frisk vän kan kanske då tillföra mer i vänskapen än en sjuk vän? Jag vet inte. Men något hände och alla sjuka vänner fanns inte längre kvar. 

 

Ni som har en ätstörning och har vänner som också har ätstörningar. Jag säger inte att era vänner inte är bra, jag säger inte att ni inte får umgås med dem. Jag tycker det är bra att umgås med andra ätstörda just för att ha någon som förstår, känna tillhörighet, men det viktiga är att ni inte har bara ätstörningen gemensamt. Att ni inte pratar så mycket om ätstörningen när ni ses. Res, festa, shoppa. Men undvik att vara sjuka tillsammans. Det stjälper mer än hjälper.

 

En annan viktig sak är att håll kvar i era friska vänner också. De är minst lika roliga att umgås med som din sjuka vän. Dessutom kan det även om du inte tror det vara avkopplande på något sätt. För undermedvetet är man alltid lite på sin vakt i vänskapen med en sjuk vän. För vem vet när hon eller han faller nästa gång? Och hur hanterar du det då?

Hur ser ni på det? Om ni är sjuka, har ni andra sjuka vänner? om du varit sjuk och är frisk, har du kvar vänner som fortfarande är sjuka? 

 

 

 

 

 

Det här är någonting jag ALLTID säger till mina mailkontakter, att inte ha för många sjuka vänner för man håller ju fast vid sjukdomen och även fast folk säger att dom inte blir triggade så är det ständigt en påminnelse om sjukdomen dygnet runt.
Tack gud har jag och Isa aldrig haft en sjuk relation med tanke på att jag faktiskt till och med hade blivit friskskriven första gången vi sågs. Sjuka dumma värld säger jag bara... Kram!

Det är sant det du skriver. Det är väldigt lätt att påverkas även att man själv inte tänker på det. Kan kännas skönt att ha någon som förstår hur man känner/känt och kan dela med sig av. Men man måste vara väldigt stark för att klara det. Även bra att man kan hjälpa varandra, men ändå inte påverkas negativt. Vara rädd om sig & stå fast vad man vill så funkar det.
Tycker det är bra att du skriver såna här texter om olika saker. Kram