Fryshuset gymnasium är skolan där jag spenderade 3-4 år av mitt liv. De var under de åren som jag som mest åkte in och ut på sjukhus eller hade samtal på olika ätstörningskliniker. Åren då jag mådde som sämst i min anorexi och självskadebeteende. Men fryshusets gymnasium fanns alltid där för mig. Jag hade elever, lärare och övrig personal på min sida. Som hjälpte mig att klara igenom gymnasiet. 

 

Jag tänker inte gå igenom allt som hände under mina år på Fryshsuets gymnasium och det här kommer bli en " tack för all hjälp" text. För Fryshuset hjälpte mig att få mitt liv tillbaka även om jag varit som mest självdestruktiv under mina år på Fryshuset. 

 

Under hela ettan hade mina klasskompisar aldrig sett mig äta, det enda som hade kommit innanför mina läppar var cigarettrök, sockerfri red bull och tuggummin. That's it. Och utanför skolan då vi festade tillsammans var det cider, vodka och ännu mer cigarettrök. "E" i min klass hade försökt få i mig någon knäckebrödsrad eller ruta, men det var omöjligt. Jag vägrade allt. Jag fick ganska fort anorexistämpeln, men samtidgt blev det inte sneda blickar utan de fanns verkligen där för mig. De fick även se mig från att från början vara väldigt smal och underviktig bara bli magrare och magrare. Jag har fått återberättat för mig hur de såg mig då. Mina lår var som någons armar. 

 

När jag blev inlagd på Capio så skickade de en teckning till mig och de skrev fina saker till mig. Jag fick verkligen känna att jag var en del av min klass. Jag kände mig hemma med dem. 

 

Lärarna har också varit helt fantastiska! När jag har gått i behandling/varit inlagd har de låtit allt ta sin tid, jag har fått fokusera på att bli bättre än att känna stress över skolan. Min mentor sa alltid " Det löser sig med skolan". Och det har det alltid gjort. Jag har nu gått ut med bra betyg för att vi har alltid kunnat lösa det på något sätt. Jag har inte behövt göra exakt alla uppgifter och nu i trean tentade jag ju tex av Engelska B på en stor uppgift och fick VG, De har verkligen kunnat lösa allt. 

I tvåan fick jag en riktigt djup depression igen. Jag gick på samtal på Capio öppenvård samtidgit som jag gick i skolan. Jag vägde betydligt mer, skar mig flera gånger om dagen och ville bara dö. På riktigt. Min skolk ökades och det var inte många lektioner i veckan jag var i skolan. Min mentor sa att jag kommer när jag kommer, när jag känner att jag orkar. Om jag orkar kan jag plugga hemma, annars kan vi ta det senare. Jag hade inte många procent närvaro den terminen, tror det va 20% NÄRVARO.  Men CSN skickades inte på mig pga speciella skäl som var mitt mående och anorexi. Jag slapp den stressen vilket var otroligt bra. 

 

I tvåan började jag ju äta lite lunch i skolan och mellis ytterst sällan. Men jag mådde så extremt dåligt att jag ä'ven gjort så dumma saker i skolan. 

Jag hade en PET flaska som jag fyllde med vodka och lite läsk. När alla trodde att jag drack läsk var det en vodkadrink, det lugnande mig så otroligt skönt. Ångesten kunde minska drastiskt och alkoholen blev ett nytt självskadebeteende. Jag har även burit rakblad i fickan eller i väskan, gått in på toaletten och skurit mig i handlederna och sen gått ut som ingenting. 

 

Under den här tiden i tvåan, så drack jag vodka varje dag. Jag lärde mig fort att dölja mitt drickande så att ingen såg att jag var påverkad. Jag såg även till att ingen tog min flaska. Just den perioden kunde jag inte leva utan flaskan, den fick mig att överleva. 

 

I trean var året då jag började leva igen. Då jag blev frisk, fri och friskförklarad. Jag blev en ny person och var i skolan nästintill varje dag. I slutet av trean så var jag en helt annan Angelica. Jag kunde göra saker med mina vänner, jag åt i matsalen, jag åt av "E"'s bakverk och mina vänner fick se den friska Angelica. 

Nu när vi var på klassresa i maj så var det så jävla sorgligt att lämna alla. Alla lärare, alla elever, själva skolan. Då slog tanken mig att alla dessa personer har fått mig att bli den jag är idag, accepterat mig trots att jag levt tätt intill en sjukdom. Funnits där för mig och stöttat. De har hjälpt mig att hitta tillbaka. 

 

Jag har under alla dessa år i skolan svultit, skurit mig, missbrukat alkohol och nästan försökt ta livet av mig. Men Fryshuset hjälpte mig upp på fötter igen. Trots alla ätstörningsbehandlingar och mitt eget arbete så gjorde Fryshsuet det största jobbet. Utan Fryshuset hade jag aldrig stått här idag. 

 

och när jag kom hem från klassresan i maj grät jag. Jag grät över att lämna alla som hjälpte mig att få ett liv tillbaka.