Lights will guide you home, And ignite your bones, I will try to fix you

 

Jag börjar känna en ångest inför sommaren. En skam för att visa mina armar bland folk. De som har vita streck. Jag är också väl medveten om att de kommer synas lättare när jag blir solbränd. Det känns inte okej, inte alls. Jag gymmar ju i linne men jag har aldrig tänkt på det på samma sätt då, idag påmindes jag verkligen av det då det syntes så tydligt på en bild jag tog. 

 

weheartit

 

Idag är en sån dag då jag inte kan känna någon stolthet över kriget jag vunnit - idag ser jag bara skadorna efter det. 

 

Jag skäms så jävla mycket över mig själv och över det jag gjorde mot mig själv. Dumma dumma femtonåriga jag som startade detta jävla krig. Och varje dag får jag påminnas av det för sanningen är att det är inristat för livet. 

 

Men jag vet också att utan mina ärr så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Det är en livserfarenhet. Det är en styrka. Det är något som har kommit att bli en del av mig. Och det är något jag måste acceptera. Vissa dagar är svårare än andra. Men jag vet också att jag aldrig tänker gå tillbaka till den tjejen igen. Den tjejen som jag var i sex år, tjejen med rakblad och blodiga armar. Aldrig igen! 

 

Om det nu är någon som läser och själv är inne i ett självskadebeteende eller har skadat sig för första gången. Snälla jag ber er, sluta. Det är inte värt det. Jag vet det nu. 

 

Pyss

 

Jag vet exakt vad du pratar om, jag går med samma känsla varenda gång det blir sommar, men det en skall komma ihåg är ju att bära dem med stolthet eftersom de har format en till den en är idag.
På något vis hade livet sett annorlunda ut utan att ärren, både de som är psykiska och fysiska.
Vissa dagar är värre än andra, och även om en tagit sig ur det kan en ju behöva prata om det.

Jag går fortfarande och pratar om vad jag gjorde när jag var mellan 11 och 16 för jag vet inte hur jag ska klara mig ur panikångesten som fortfarande finns kvar utan att göra illa mig själv, jag gör det inte, men det finns ändå någonting där som säger åt mig att jag borde göra det.

Så vill du någonsin bara prata med någon, feel free to do so. Jag lyssnar alltid på alla. :)

Kram, Tintin!

Även om du skäms nu, så bör du inte göra det. Det är som du säger, du har vunnit. Det må vara ett minne som alltid kommer att synas och finnas i dina tankar. Men det är också bevis på att du vunnit. På att du inte gett upp! Så skäms inte, var stolt över att du klarat dig ut ur det levande! :) Du är stark