Mina ögon är tårfyllda, händerna skakar och tusen miljoner tankar far genom mitt huvud. Men känslan säger rädsla. Jag är så rädd, så jävla rädd när jag ser dessa bilder. Jag gick igenom mitt externa hårddisk för att få tag i några skoldokument men hamnade i några bildmappar från februari/mars 2011. Vissa bilder var så hemska, så äckliga och så sanna att jag inte klarade av att titta så jag automatiskt vände bort huvudet. Jag har valt att skydda er från dessa allra värsta bilder. Jag har aldrig sett dessa bilder på det här sättet förut. Nu kan jag verklligen eller iallfall nästan förstå vad min familj och mina vänner fick utstå när jag var sjuk i anorexi. Jag känner mig så dum, verkligen äcklad av mig själv. Hur kunde jag inte själv se detta? Jag var bara skinn och ben, ett skelett. Jag var inte snygg någonstans. Jag var bara ett dött skelett. Jag blir så jävla ledsen när jag ser det här. Och  jag blir ännu mer ledsen när jag vet att det är så många unga som vill se ut sådär, såsom jag gjorde på dessa bilder. Men om det är någon av mina bloggläsare som har det som mål ( och jag ber att det inte är någon av er som vill det) så snälla försök att förstå mig, det är inte värt det någonstans. Jag ligger i min säng och gråter när jag ser dessa bilder på mig själv. Detta är inte jag, inte någonstans. Flickan på bilden var död. 

 

Och jag hoppas att när ni läser min reaktion att ni förstår hur hemskt det är. Om jag nu 2 år senare ligger och storbölar av att se dessa bilder, förstår ni då hur hemskt det är. Och vilken djävulsk sjukdom detta är. Jag hatar mig själv för vad jag gjorde mot mina anhöriga och mot mig själv och min kropp. Detta är mardrömarnas mardröm.