och jag började darra i vånda och nöd , jag skaka av rädsla och skräck

Mina ögon är tårfyllda, händerna skakar och tusen miljoner tankar far genom mitt huvud. Men känslan säger rädsla. Jag är så rädd, så jävla rädd när jag ser dessa bilder. Jag gick igenom mitt externa hårddisk för att få tag i några skoldokument men hamnade i några bildmappar från februari/mars 2011. Vissa bilder var så hemska, så äckliga och så sanna att jag inte klarade av att titta så jag automatiskt vände bort huvudet. Jag har valt att skydda er från dessa allra värsta bilder. Jag har aldrig sett dessa bilder på det här sättet förut. Nu kan jag verklligen eller iallfall nästan förstå vad min familj och mina vänner fick utstå när jag var sjuk i anorexi. Jag känner mig så dum, verkligen äcklad av mig själv. Hur kunde jag inte själv se detta? Jag var bara skinn och ben, ett skelett. Jag var inte snygg någonstans. Jag var bara ett dött skelett. Jag blir så jävla ledsen när jag ser det här. Och  jag blir ännu mer ledsen när jag vet att det är så många unga som vill se ut sådär, såsom jag gjorde på dessa bilder. Men om det är någon av mina bloggläsare som har det som mål ( och jag ber att det inte är någon av er som vill det) så snälla försök att förstå mig, det är inte värt det någonstans. Jag ligger i min säng och gråter när jag ser dessa bilder på mig själv. Detta är inte jag, inte någonstans. Flickan på bilden var död. 

 

Och jag hoppas att när ni läser min reaktion att ni förstår hur hemskt det är. Om jag nu 2 år senare ligger och storbölar av att se dessa bilder, förstår ni då hur hemskt det är. Och vilken djävulsk sjukdom detta är. Jag hatar mig själv för vad jag gjorde mot mina anhöriga och mot mig själv och min kropp. Detta är mardrömarnas mardröm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men det är ändå ett stort framsteg att du kan se det nu.. Jag blir också så när jag ser gamla foton på mig, jag får en sådan ångest av att se det. Man ångrar och man är arg och ledsen.
Det är tur att man kommit en bit ifrån det <3

skulle vilja se en bild där du är som absolut sjukast

Jag kan också bara hålla med om att det är jätte jobbigt att se sig själv från sin värsta tid, att man inte såg hur sjukt man var förän nu när man är frisk.
Du är otrolig, och om jag får säga det så är jag det också eftersom jag gått ifrån väldigt låg vikt till en helt okej vikt och kan äta vad jag vill när jag vill.
Jag önskar ingen de helvetet och jag är glad att du är glad och jag är glad att du delar med dig och fick mig att tänka och känna mig stolt över mig själv också.

Men varför lägger du upp sådana bilder? Du vet ju själv hur lätt man påverkas av dem när man är sjuk och även när man försöker bli frisk. De kommer bara (och har) kopieras och bidra till proana kulturen. Snälla tänk efter lite och rättfärdiga det inte med att du får göra vad du vill på din blogg eller att du vill att folk ska förstå att du verkligen varit sjuk och hur hemskt det var, för vi vet alla redan hur en avmagrad människa ser ut. Det här kommer bara göra så att fler blir sjuka/sjukare eller faller tillbaka under sitt tillfrisknande. Har faktiskt sett en bild på dig på en sida som en bekant till mig har och jag blir så ledsen över att sådana bilder triggar henne in i ätstörningarna. Tycker du själv att det är värt det? Gör du gott mot andra genom att upprepa något som tidigare även skadat dig själv?

Jag vill inte att du ska ta det är som en arg kommentar, för det är det inte. Jag vill bara uppmana dig att värna om andra.
Har följt dig sen 2010 och är glad att du lyckats kämpa. Fortsätt med det.
Kram

Förstår att du vill visa hur långt du kommit idag och du har gjort en fantastisk resa och bra gjort att du tagit bort bilder, men som sagt, även om du sållat bort de som är värre och att du på bilderna här har kläder så är de ändå extremt triggande för någon som svävar runt i ätstörningsvärlden. Jag vet att man under sin tillfrisknadsperiod och även lång tid efter på något sätt själv måste försöka förstå det man faktiskt varit med om det tar tid att bearbeta det. Jag kan själv även fast jag hållit mig hyffsat frisk de senaste tre åren plötsligt slås av sorgen och insikten av att det faktiskt hände och att det hände mig. Och i den bearbetningen har man ett väldigt stort behov att få berätta för folk om det man själv kan ha svårt att greppa. Och jag tycker att det är bra att du gör det, att dela med sig är nästan det enda sättet att själv förstå och kunna komma vidare. Men man kan göra det på andra sätt än att lägga upp bilder, som sedan med allra största säkerhet kommer att spridas. För de hjälper ingen av de som idag och imorgon behöver hjälp. Tvärtom.
Men jag förstår att man gör det, jag har själv velat men ändå kännt någonstans att den hjälp det ger mig aldrig med hästlängder inte kan väga upp för det lidande det ger någon annan.
Och som i förra kommentaren så är det inte meningen att vara arg eller kritisk till dig för jag vet att du inte vill någon annan detta lidande. Men just därför kändes det viktigt att ta upp det.
Kram