Att bli friskförklarad från anorexin var något jag trodde var omöjligt, något som aldrig skulle hända mig. Det kunde hända andra, men absolut inte mig. Jag skulle aldrig lyckas få den där friskförklaringen, även när jag kände mig helt frisk så trodde jag aldrig att Capio skulle gå med på att friskförklara mig. De skulle klaga på min lite för låga vikt eller något annat. Jag, friskförklarad? Nej, det fanns inte på kartan. 

 

Så kom jag dit till Capio Anorexi Center i Sollentuna onsdagen den 10 april 2013. Jag hade inte hunnit äta någonting på den dagen. För att åka till sollentuna tar en jäkla tid + att jag va så jävla nervös. Jag skulle göra stepwise. Gick mot porten, rökte lite för mycket som jag alltid gör när det var något extra jobbigt på capio och ja satte mig i väntrummet och allt detdär. I det väntrummet hade jag inte varit i sen i höstas, typ november? 

 

När jag satt där skakade jag av nervositet, sen kom A, min gamla behandlare och vi gick in till hennes rum. Där jag varit i så många gånger förut. Vi pratade, jag berättade om allt som hänt. Hur allting var och hur maten gick. Sen gjorde vi stepwise och ja när vi gick igenom resultatet så sa hon något i stil med. " jag friskförklar dig från anorexi och ser inte att du har någon depression längre heller" " Jag sätter AN1" Alltså va?! I den stunden var allt så jäkla förvirrande, otroligt men jättejättebra! Hon la till med vikten att eftersom jag mår bra på denna vikt och är stabil så gör det ingenting att jag är lite under. Och det var fantastiskt att höra, att inte hindra min friskförklaring för vikten. 

 

Hon frågade även om allt stämde, om jag svarade rätt och så. Och jag sa att jag gjorde det. Jag känner mig verkligen frisk. Sen gick vi till hennes rum, pratade lite till och så frågade hon om det är nåt hon ska tänka på till andra patienter. 

 

Hursomhelst så lämnade jag capio glatt, ja allt var bra. Men hur gick det sedan då? Jag hade lyckats, jag var diagnosfri, frisk. Vänta, hjälp! Jag hade inte anorexi längre? Den var borta! Bortskriven! Nej! Paniken började komma. Ångesten ökade kraftigt och tårarna började rinna. Vem var jag utan anorexin? Jag var ingen då.. den diagnosen var ju jag. Det gjorde så fruktansvärt ont och det kändes som en bit av mig hade försvunnit. Jag kände mig så jävla tom. 

 

I flera veckor grät jag innan jag skulle sova, pga jag hade blivit friskförklarad. Det var så jävla läskigt. Jag hade haft den där diagnosen i flera år och nu var den bara borta. Det kändes verkligen. Jag hade ingen aning vem jag var eller vad jag skulle göra nu. 

 

Men sakta men säkert började jag hitta mig själv. Den friska och nya Angelica. Jag förstod att jag var tvungen att hitta något nytt. Unden tonåren så är det ju lite att man ska hitta vem man är. Jag hittade bara anorexin och destruktivitet. Så under dessa tre månader har jag försökt hitta den riktiga Angelica, och det tycker jag att jag har gjort och gör det mer och mer för varje dag.