En plats där jag verkigen mår bra eller snarare är mig själv fullt ut är när jag är i norrland. Så fort vi närmar oss de norrländska breddgraderna så känner jag ett lugn, plötsligt känns det som att jag har kommit hem. Stockholm har aldrig och kommer nog aldrig heller kännas som hemma. För det känns så himla annorlunda så fort jag kommer upp. Och det handlar inte om att träffa släkten utan när vi sitter i bilen och kör in i de norrländska breddgraderna så fylls hela kroppen med detta lugn, en frihetskänsla och som om jag kommit hem. Känslan är jättesvår att förklara men det måste också visa för mig att det är dit jag tillhör. 

 

Därför betyder det också så otroligt mycket att få komma in på LTU. Att flytta dit upp. För att i 21 år har jag bott i en stad som jag bara vill fly ifrån. Jag älskar Stockholm, det är inte det. Jag älskar shoppingen och jag älskar våren och sommaren här. Men jag kan aldrig känna den känslan som jag gör när jag är där uppe. Jag kan komma hit och hälsa på och shoppa. Men att bo här det vill jag inte göra mer.