Ja, det går att bli HELT frisk!

Ibland tänker jag och undrar, om jag verkligen har varit sjuk i anorexi? För det känns så långt bort. Eller om jag lever i någon slags förnekelsestadie och egentligen fortfarande har sjuka tankar? Även om jag känner att fallet inte är så. Varför jag undrar det är för att det känns som att det är så många som säger att det inte går att bli HELT frisk. Det går inte att vara så frisk som jag är nu om man varit sjuk i många års tid. Ingen har sagt det till mig personligen, men jag läser det på bloggar och det har pratats om det. 
 
 
 
I april det här året fick jag min friskförklaring som de flesta av er redan vet. Och jag tycker fan att jag förtjänade den och jag förtjänar den fortfarande. Varför verkar det så svårt att tro att man kan bli såhär frisk, att det är äkta! 
 
Att vara frisk behöver inte vara att man ska leva med ätstörningstankar, då är man inte riktigt där än. Du ska inte behöva äta enligt ett matschema bara för att vara rädd för att falla tillbaka. Du ska kunna träna som vem som helst utan att ha som mål att gå ner i vikt. När du blivit frisk så behöver du inte längre leva med ätstörda djävulska tankar, det går att bli mycket friskare än så. Jag ljuger inte, jag skulle aldrig ljuga för er hur det är. Jag skulle aldrig säga att jag var fri från tankarna om jag inte var det. 
 
Det värsta är ändå när personal på ätstörningskliniker säger att man måste "vakta sig" i princip hela livet. När man håller på att tillfriskna, ja. När man precis blivit stabil, ja. Och oftast känner man själv hur länge man måste "vakta" sig själv. Men måste du vakta dig själv och undvika saker så är du inte tillräckligt frisk än, inte så frisk som du faktiskt kan bli. Då är du inte fri än. 
 
Jag äter mycket färre måltider än vad som står på det såkallade matschemat. Ibland hinner jag inte äta och äter väldigt lite, ibland äter jag mycket mer. Men mitt liv består inte av att äta frukost, frukt/mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Jag äter mellan 2-3 gånger per dag. Och det är olika mängder beroende på mina hunger och mättnadskänslor. Det är inget ett matschema kan avgöra! Såklart är det jättebra att äta sådär regelbundet men det är inte jag. Det passar inte mig. Det viktigaste är bara att man inte äter så för att man är rädd att bli sjuk om man "hoppar" måltider. 
 
Jag tränar flera dagar i veckan som ni vet, och jag mår bra av det och det finns inget kopplat med ätstörda tankar där. Det är liksom min frizon från allt, precis som hästarna i stallet, eller brukshundsklubben med Russi. Kan man inte träna pga rädsla för ätstörningstankarna så är man inte tillräckligt frisk. Sen är alla olika, alla gillar inte träning, men du kan inte undvika det för att du är rädd. Rädslan för ätstörningen ska inte kunna hindra dig från livet. 
 
Självklart så finns ätstörningen i mig också. Det är mitt förflutna, det som tog min tonår. En livserfarenhet. Det har påverkat mig på olika plan, men med de erfarenheterna så ger det mig nu inget negativt. 
 
En sak jag tänkt på är att ibland kan jag få känslan av att sakna anorexin, och jag vet inte varför! Det är jättekomplicerat och jag har inte berättat det för någon förut. Det är ingen stark längtan och efter ett tag försvinner den, jag tror det kanske handlar om samhörigheten man hade, uppmärksamheten. Men andra dagar kan jag känna mig så stolt över att det är över och att jag utrotat den helt. Som jag sa, det är en livserfarenhet, ibland kommer man tänka på den, men inte något som ger några konsekvenser. Jag kommer aldrig leva "frisk ätstörd" Det är bara så fel som det kan bli. 
 
Och ja jag kan också noja mig över mitt utseende och min kropp. Ibland har jag för få synliga muskler, ibland är ansiktet för avlångt, ibland för runt, ibland är benen för tjocka, ibland för smala. Ibland är håret fult. osv.. Jag tror att de flesta av oss har sånna där "ful-dagar". Men de går över och ja jag kan ju känna mig tjock ibland, som alla andra. 
 
 
 
Det jag vill säga är att det går att bli HELT frisk. Du är inte helt frisk om du fortfarande undviker saker för att du är rädd för att bli sjuk igen. Det går att bli frisk och fri. Och du ska inte nöja dig med att bli "frisk ätstörd" verkligen inte , du ska inte nöja dig förrän du är HELT frisk och känner det själv. 
 
Pyss
 
Cred till er som orkade läsa allt. Förlåt för att det blev så långt, men kände att det är viktigt. 

Du bestämmer själv hur frisk du vill bli

För de som går i skolan så har ju höstlovet börjat idag. Själv har jag ju fortfarande sommarlov, typ. Hursomhelst så får det mig att tänka tillbaka på förra höstlovet. Mitt sista höstlov som gymnasieelev. Jag hade blivit utskriven från dagvården, gick i skolan och hade bestämt mig för att jag verkligen skulle bli frisk nu. För det var under höstlovet 2012 jag tog mitt största steg bort från anorexin. Jag lämnade allt som hade med trygghet, ätstörningar, matschema, kaloriräkning att göra. Jag kastade matschemat och försökte börja äta som en normal människa igen, följa min kropps behov. 
 
I över tre år hade jag gått efter ett behandlingsmatschema. Jag bestämde nu att det var slut på det. Jag bestämde också att det var slut på allt trixande med maten, att hoppa över måltider i anorexisyfte.  Det var dags för mig att bli frisk på riktigt. Och nu står jag här, ett år senare. Frisk och friskförklarad. Normal. Jag äter som jag vill, efter mina behov. Och det är så jävla skönt att slippa styras av någon annan. Styras av en sjukdom. 
 
Det går att släppa tryggheten, det går att bli frisk. och du bestämmer själv hur pass frisk du vill bli. 
 
Pyss
 
 
 

Capio VS. SCÄ

(Förprogrammerat inlägg)
 
Först vill jag säga att jag utgår efter mina egna personliga upplevelser och åsikter. Ni kan ha haft helt andra uppleverlser än mig och kan fungera på anda sätt. Hur som helst så ska jag jämföra SCÄ ( Stockholm Centrum för Ätstörningar) och Capio Anorexi Center. 
 
 
 
Jag gick på SCÄ från augusti 2009 till Januari 2011. Under den perioden hann jag med inläggning på akutplatsen och vårdavdelningen. Inläggning i behandlingslägenheten och dagvården Frej. Hann även med lite Mobila Teamet och Öppenvård. Jag gick på Capio från Mars 2011 till Oktober 2012. Unden den perioden hann jag med Inläggning på 51an, Dagsjukvård på avd 52, Öppenvård och Dagvård i Sollentuna. 
 
Många tror inte att det är en sådan stor skillnad mellan Capio och SCÄ just för att det utåt sätt har likanande koncept. Man lägger upp maten med hjälp av visningstallrik och inte som på Mando då man har en slags våg. ( Mandometer) Men det kan jag inte berätta något om då jag aldrig varit patient på Mando. 
 
SCÄ 2009
 
Hur som helst. När jag gick på SCÄ så blev det mycket tvång, jag blev ju bl.a bältad och sondad. Och innan jag fick Lpt så höll de fast i mig och tryckte i mig näringsdrycker och ångestdämpande medicin för att jag även vägrade det. Man ska inte behöva använda våld mot en annan människa men ibland kanske det är enda utvägen så jag ger inte SCÄ skuld för det, men däremot så ska inte ens anhöriga behöva vara så närvarande? 
 
Ett exempel. Det här var under hösten 2009. Jag var på avdelningen. Hade LPT. Det var typ fredag kväll eller nåt så det var ont om personal. Jag vägrade äta och skulle bli sondad. Jag vägrade följa med och sparkade och slogs. Och vad gör de då? Tvingar min styvpappa att hjälpa till! N'är de skulle bälta mig så fick han hålla i mina ben? Jag vill bara fråga, varför,varför,varförr??? Ens förälder ska inte ingripa som vårdpersonal. Det är bara så fel som det kan bli! 
 
Min syster var 12 år då jag låg inlagd på SCÄ. Hon fick uppleva många hemska saker. Tex när de skulle tvinga i mig näringsdrycker med våld. Hon fick se hur de höll fast i mig och jag stretade emot. sedan stängde de dörren framför henne? Var det någon som pratade med henne efteråt? Självklart inte. Fick hon hjälp att bearbeta det? Nej. 
 
När jag blev inlagd på Capio så var det första de sa. " Stanna hemma ni och vila upp er, vi tar hand om Angelica medan hon är här" De kunde känna sig trygga med att jag var i vårdens händer. Att jag fick i mig mat och hjälp. Inte som på SCÄ då de själva var tvugna att ingripa i att bälta mig. 
 
När jag vägrade äta på Capio så tog personalen ut mig och pratade med mig. Försöka prata mig till rätta. Min sjuksköterska på avd 51 visste verkligen hur hon skulle ta över anorexirösten. Bra exempel är tex. " Mat på gaffeln in i munnen" eller " Lyssna bara på min röst, ingen annans" Och sen att ställa krav. 
 
Jag hade mer vilja till att bli frisk på capio än på scä men samtidigt visste capio hur de skulle prata, hur de skulle omvända en. Scä var bara våld. Våld kan vara bra i vissa lägen men inte på det sättet scä gjorde, inte att föräldrarna ska vara med och ingripa. 
 
En annan sak jag tänkt på och ser skillnaden är hur de jobbar med tillfrisknandet. På scä kändes det bara som att man hade samtal efter samtal men ingenting hände. Det var ingen struktur och inget aktivt jobb. Jag hade kunnat gå på SCÄ i fem år utan att se någon skillnad, typ. 
Capio 2011
 
På capio var det aktivt arbete. Dett sattes upp tydliga mål. Jag fick exponera och utmana mig och då trotsa anorexin. Det var inte samtal utan innehåll, det var aktivt arbete. På dagvården och dagsjukvården var det också KBT-terapi. Mycket bra och lärorikt men pain in the ass just då. Alla modeller capio använt sig av är så sjuukt bra och har hjälpt mig så mycket! 
 
Det finns säkert mycket mer jag skulle kunna berätta, men ni skulle aldrig orka läsa, haha! Det här är iallafall de största skillnaderna mellan SCÄ och Capio. Som ni märker har jag taggarna utåt mot SCÄ. Och det är just för att jag tycker de har så mycket brister eller iallafall då jag gick där. Capio gör verkligen ett gott arbete och ja de gör verkligen allt i sin makt för att man ska bli bra så fort som möjligt. 
 
Ni får gärna kommentera vad ni själva tycker, men ja, mina taggar är väldigt riktade mot scä. Just det, jag vet inte om ni som gått på scä känner igen er i det här. Blev ni bortglömda? Typ avbokade tider efter avbokade tider? Svårt att få tag i era behandlare? Eller likandne. Det hände mig på Scä men aldrig på capio. Jag kunde ringa till capio för att prata med läkaren tex, sen ringde hon upp mig om hon inte kunde prata just då. 
 
Men ja helt enkelt så tycker jag Capio har den bästa ätstörningsvården. De vet verkligen vad de pratar om och gör ett aktivt arbete. Men ja lämna en kommentar med era åsikter och/eller erfarenheter ni har av både Scä och Capio eller bara det ena? 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus