Capio VS. SCÄ

(Förprogrammerat inlägg)

 

Först vill jag säga att jag utgår efter mina egna personliga upplevelser och åsikter. Ni kan ha haft helt andra uppleverlser än mig och kan fungera på anda sätt. Hur som helst så ska jag jämföra SCÄ ( Stockholm Centrum för Ätstörningar) och Capio Anorexi Center. 

 

 

 

Jag gick på SCÄ från augusti 2009 till Januari 2011. Under den perioden hann jag med inläggning på akutplatsen och vårdavdelningen. Inläggning i behandlingslägenheten och dagvården Frej. Hann även med lite Mobila Teamet och Öppenvård. Jag gick på Capio från Mars 2011 till Oktober 2012. Unden den perioden hann jag med Inläggning på 51an, Dagsjukvård på avd 52, Öppenvård och Dagvård i Sollentuna. 

 

Många tror inte att det är en sådan stor skillnad mellan Capio och SCÄ just för att det utåt sätt har likanande koncept. Man lägger upp maten med hjälp av visningstallrik och inte som på Mando då man har en slags våg. ( Mandometer) Men det kan jag inte berätta något om då jag aldrig varit patient på Mando. 

 

SCÄ 2009

 

Hur som helst. När jag gick på SCÄ så blev det mycket tvång, jag blev ju bl.a bältad och sondad. Och innan jag fick Lpt så höll de fast i mig och tryckte i mig näringsdrycker och ångestdämpande medicin för att jag även vägrade det. Man ska inte behöva använda våld mot en annan människa men ibland kanske det är enda utvägen så jag ger inte SCÄ skuld för det, men däremot så ska inte ens anhöriga behöva vara så närvarande? 

 

Ett exempel. Det här var under hösten 2009. Jag var på avdelningen. Hade LPT. Det var typ fredag kväll eller nåt så det var ont om personal. Jag vägrade äta och skulle bli sondad. Jag vägrade följa med och sparkade och slogs. Och vad gör de då? Tvingar min styvpappa att hjälpa till! N'är de skulle bälta mig så fick han hålla i mina ben? Jag vill bara fråga, varför,varför,varförr??? Ens förälder ska inte ingripa som vårdpersonal. Det är bara så fel som det kan bli! 

 

Min syster var 12 år då jag låg inlagd på SCÄ. Hon fick uppleva många hemska saker. Tex när de skulle tvinga i mig näringsdrycker med våld. Hon fick se hur de höll fast i mig och jag stretade emot. sedan stängde de dörren framför henne? Var det någon som pratade med henne efteråt? Självklart inte. Fick hon hjälp att bearbeta det? Nej. 

 

När jag blev inlagd på Capio så var det första de sa. " Stanna hemma ni och vila upp er, vi tar hand om Angelica medan hon är här" De kunde känna sig trygga med att jag var i vårdens händer. Att jag fick i mig mat och hjälp. Inte som på SCÄ då de själva var tvugna att ingripa i att bälta mig. 

 

När jag vägrade äta på Capio så tog personalen ut mig och pratade med mig. Försöka prata mig till rätta. Min sjuksköterska på avd 51 visste verkligen hur hon skulle ta över anorexirösten. Bra exempel är tex. " Mat på gaffeln in i munnen" eller " Lyssna bara på min röst, ingen annans" Och sen att ställa krav. 

 

Jag hade mer vilja till att bli frisk på capio än på scä men samtidigt visste capio hur de skulle prata, hur de skulle omvända en. Scä var bara våld. Våld kan vara bra i vissa lägen men inte på det sättet scä gjorde, inte att föräldrarna ska vara med och ingripa. 

 

En annan sak jag tänkt på och ser skillnaden är hur de jobbar med tillfrisknandet. På scä kändes det bara som att man hade samtal efter samtal men ingenting hände. Det var ingen struktur och inget aktivt jobb. Jag hade kunnat gå på SCÄ i fem år utan att se någon skillnad, typ. 

Capio 2011

 

På capio var det aktivt arbete. Dett sattes upp tydliga mål. Jag fick exponera och utmana mig och då trotsa anorexin. Det var inte samtal utan innehåll, det var aktivt arbete. På dagvården och dagsjukvården var det också KBT-terapi. Mycket bra och lärorikt men pain in the ass just då. Alla modeller capio använt sig av är så sjuukt bra och har hjälpt mig så mycket! 

 

Det finns säkert mycket mer jag skulle kunna berätta, men ni skulle aldrig orka läsa, haha! Det här är iallafall de största skillnaderna mellan SCÄ och Capio. Som ni märker har jag taggarna utåt mot SCÄ. Och det är just för att jag tycker de har så mycket brister eller iallafall då jag gick där. Capio gör verkligen ett gott arbete och ja de gör verkligen allt i sin makt för att man ska bli bra så fort som möjligt. 

 

Ni får gärna kommentera vad ni själva tycker, men ja, mina taggar är väldigt riktade mot scä. Just det, jag vet inte om ni som gått på scä känner igen er i det här. Blev ni bortglömda? Typ avbokade tider efter avbokade tider? Svårt att få tag i era behandlare? Eller likandne. Det hände mig på Scä men aldrig på capio. Jag kunde ringa till capio för att prata med läkaren tex, sen ringde hon upp mig om hon inte kunde prata just då. 

 

Men ja helt enkelt så tycker jag Capio har den bästa ätstörningsvården. De vet verkligen vad de pratar om och gör ett aktivt arbete. Men ja lämna en kommentar med era åsikter och/eller erfarenheter ni har av både Scä och Capio eller bara det ena? 

 

 

 

Jag tror du skulle må bättre av att sluta dra upp anorexin i vart varannat inlägg och faktiskt lägga den tiden bakom dig.

Faktiskt ärligt talat så verkar det som Capio kan göra en frisk medan scä inte kan det

Jag har följt dig hela tiden och tycker att Capio fungerade bäst

Men skulle scä fungera lika bra om du hade varit motivread till att bli frisk redan då?

Och de borde verkligen pratat med din lillasyster hon var ju bara ett barn då

Hur gick det sen fick hon prata med någon om detta?
Hur blev det för hela familjen

Och föräldrarna ska väl inte hjälpa till ni är ju där för att lära er äta och hur de ska bemöta ångesten sedan ni ska ju få verktyg för att klara er i hemmiljön

Du får gärna berätta mer om hur det var hemma och hur det var för din syster

Hej!
Jag har varit på Scä kanske tre gånger och har haft möte med min behandlare. Redan första gången jag träffade henne så sa hon att hon ville hjälpa mig innan jag blev sämre. Vi gjorde stepwise och jag fick diagnosen Uns. Jag gick på två av dom obligatoriska infommöterna.. Min behandlar har frågat allt mellan himmel och jord, och när jag berättade för henne att jag inte tycker om att laga mat så berättade hon om en matlagningskurs som dom har på Scä, hon berättade om vad dom gjorde osv, men hon berättade det till mig som om jag vore fem år! Jag försöket förklara för henne att det inte är säkert att jag kommer fixa de här med att laga mat utanför behandling, då valde hon att avsluta min behandling och att jag skulle ringa till henne när jag inte orkade mer.. Jag tycker personligen att det är väldigt oförskämt att säga så till en patient som man har lovat hjälp.

Än sålänge är det min erfarenhet av Scä, just nu ligger det en ny remiss hos dom från mig och jag hoppas på bättre hjälp den här gången!

Hoppas du har det bra i sommar å tack för en grymt bra blogg ! :)

Jag har ju också gått på både SCÄ och capio. Jag tycker nog att båda två har hjälpt mig. När jag gick på capio första gången, 2007, ville jag inte bli frisk. Så jag kom ingenstans trots att deras koncept är bra. Sen hamnade jag på SCÄ och för mig var det jättebra att mina föräldrar var aktiva i behandlingen. På så vis lärde vi oss att arbeta tillsammans, det är ju ändå hemma det ska funka sedan. JAg blev typ nästan frisk på SCÄ men sen blev jag ju sjukare igen...
Så då hamnade jag ju på capio igen. Den här gången vill jag verkligen bli frisk och samarbetar med behandlingen och då tycker jag de är jättebra! Som du säger, man kan alltid få tag på dem och man jobbar verkligen aktivt mot tillfrisknande. :)

Har varit på SCÄ's familjevårds avdelning hela sommaren 2013, Jag och min familj blev behandlade på samma sätt. Jag ska nu börja på Capio, eftersom SCÄ ansåg mig som misslyckad. Hoppas verkligen att det hjälper. Fortsätt kämpa! Jag tror på dig ♥

Hej, jag ska börja på capio, dagvårdsbehandling på måndag efter en misslyckad behandling på SCÄ. Jag är nu 15 år och blev sjuk i anorexia när jag var 13, hösten år 2012. I februari 2013 började min behandling på SCÄ där jag fick en sjuksköterska vid namn Elizabeth V som skulle vara min behandlare. Hon vägde mig, pratade om allt annat mellan himmel och jord men inte ett ord om ätstördningen och när hon märkte att jag rasade mer och mer i vikt och att hon inte visste hur hon skulle stoppa det så hotade hon gång på gång med inläggning utan att mena det. Jag bråkade med henne, nekade och manipulerade men hon fattade ingenting, trotts att det var så vanligt förekommande saker hos sjuka. Hon kunde ingenting annat än konsekvenserna av min sjukdom i längden som är allmänbildning. Hon förstod inte problematiken trotts att även lärare på min skola förklarade läget för henne och hur oroliga dem var. Behandlaren tog mig inte på allvar och betedde sig som om jag vore en trottsig tre åring som bara jävlas. Hon kunde ställa frågor som ''varför äter du bara inte?'' och säga saker som ''kolla på dig, ska höftbenen sticka ut sådär?'' sommarlovet kom och vi träffades aldrig mer efter det. Hon kollade inte ens upp hur det gick med mig och hur jag mådde. Jag gick över till capio och där är det helt annorlunda. Det finns tydliga mål, och en tydlig struktur tillskillnad från scä där inget av det fanns. Jag skulle inte rekommendera scä för någon. Capio är däremot något att starkt rekommendera.